"Nej Husse, Neeeeeeeeeej!" *Mutter*
-"Du får *** skylla dig själv!"
-"Men vaddå, jag har inte gjort något!"
-"Bara en vecka kunde du hålla dig borta va?"
-"Men skulle bara... det är inget farligt det här!"
-"Så tänkte vi sist med, och hur gick det då?"
-"Bara en skråma ju!"
-"Om du tror det här är otrevligt, så finns det faktiskt missar som MÅSTE ta medicin för att överleva!"
-"Men inte kan jag låta Sigge tro att han bestämmer!"
-"Humm..."
-"Och jag har varit gosig som attan sista dagarna, i morse gosa vi och när du kom hem kom jag fram och gosa, plus att du fick lyfa upp mig!"
Husse lyssande inte på det örat utan greppade mig stadigt över ryggen så jag inte kom någonstans. Sedan hände det jobbiga igen.
S M E T med kniven på frammtassen. Det gjorde inte ont och det gick snabbt, men det sitter som klister och måste slickas upp.
-"Sedan VET jag hur det gick med Sigge. Tydligen hade du återigen sabbat hans öron. Han hade blött från båda!"
-"Men det var han som började!"
-"Tror jag inte ett smack på!"
Husse kanske har rätt, det är ett litet sår. Ungefär som sist. Och eftersom vi har antibiotikatt hemma tar vi tag i det direkt denna gången. Så kanske jag slipper åka till stickisen igen.
Men det smakar SÅ illa!
Fast egentligen är det inte mitt fel. Har husse aldrig hört talas om gener och hormoner? Det är liksom inpräntat i mitt DNA att Sigge ska få stryk.
Så husse kan väl inte vara arg på mig?
Klart inte husse ska vara arg på dig för att du gör som ditt DNA befaller. Jag tycker faktiskt att du borde få beröm för att du vaktar din revir.
Massor av uppmuntrande nosbuffar och tasskramar!
Nu blev vi oroliga, husse med kniv! Tur att det "bara" var en kniv med smet, för även om det är äckligt så kanske det behövs. Nosbuff
Ingen kan väl hjälpa vilka gener man får med sig på resan genom livet? Klart att du inte kan tillåta att Sigge bestämmer. Fast - han kanske inte behöver få stryk varje gång han försöker bestämma?
Du har min djupaste sympati! Exakt så är mina gener också! Jag älskar verkligen alla människor, och är hur bussig som helst mot mina inneboende katter och låter dom bestämma. Men där går gränsen! ALLA andra dängs upp, för dom har inte här att göra. Så är det bara. Förstår dig helt och fullt!
Ojsan, hoppas att sår och skråmor läker bra med hjälp av medicinen. (Vi håller tassarna för Sigge också). Kurr och burr.
